Så nära men ändå inte

Idag klev jag in i vecka 32 i min graviditet. Det innebär att det "bara" är två månader kvar till bebisens beräknade ankomst. Jag tycker att det fram tills för bara någon vecka sedan gått så fort! Men nu helt plötsligt går det i snigeltakt...Sommaren är över, ja, så gott som i alla fall. Det lider mot höst...men ännu känns den 3:e november väldigt långt borta. Jag kämpar med diverse graviditetskrämpor och är i ärlighetens namn inte allt för förtjust i att vara gravid just nu. Jag vill ha min bebis och vara klar med att vara gravid. Jag kan inte röra mig som jag vill, jag är trött och konstant lite orolig för att allt ska vara bra med lillen. Jag har lite väl kort stubin och är töntigt överkänslig ibland, tenderar att bli lätt pinsam. Åh, om tiden bara kunde gå lite snabbare.
Kanske kan skutta fram till vecka 36 ungefär i alla fall? Nej, egentligen ska jag inte klaga... har en kompis som är inne på BF+12 idag tror jag det är. Hon har tamejfan rätt att klaga, hehe.