Förlossningsberättelse

Under kvällen den 9 november känner jag av ganska starka sammandragningar i magen. Jag har haft rejäla förvärkar/sammandragningar i mer än en veckas tid så jag vågar inte hoppas för mycket men någonstans känner jag ändå på mig att det närmar sig på riktigt. Det onda har liksom lite annan karaktär än innan. Vi lägger oss kring 23.30 och jag har svårt att somna. Somnar, vaknar, har lite ont då och då. Klockan 05.30 på morgonen den 10 november kommer första riktiga värken och det går inte att ta miste på att det är en riktig värk. Jag går på toa och slemproppen lossnar. Yes! Nu är det äntligen igång. Efter tre värkar till kan jag konstatera att det är ca 15-20 min emellan. Jag sätter mig på sängkanten bredvid Johan och viskar att nu är det på gång, äntligen. Tiden mellan värkarna går snabbt ner till 7-10 min. Vi går upp båda två och äter lite frukost. Så småningom vaknar Pontus och vi sitter och äter frukost tillsammans, mysigt. Känns märkligt att tänka på att vi snart är fyra stycken i familjen. Jag vankar omkring hemma under morgonen/förmiddagen med lagom onda värkar. Kollar lite på tv, tar en dusch, packar det sista i BB-väskan. Efter hand blir värkarna ondare och jag känner att det är dags att lämna Pontus hos Farmor och Farfar. Johan åker och lämnar Pontus samt hämtar lite mat. Blev galet sugen på hamburgare så det blev en meny från Frasses för att ladda batterierna lite! Värkarnas intensitet ökar hela tiden även om en och annan ”fisvärk” kommer och går också. Tiden mellan värkarna är ganska hoppig. Oftast ligger det mellan 5-7 min men ibland hoppar det till 15-20 min igen. Vid 13.00 efter vi ätit lite, börjar jag bli lite frustrerad och säger till Johan att nu går vi en promenad, det kanske skyndar på det hela lite. Vi tar en hyfsat ordentligt promenad, är ute och traskar i ca 45 min. Det är typiskt novemberväder med lite dis och dimma och regnstänk i luften. Men det är underbart frisk luft ute och det är ganska milt. Värkarna blir mycket mer intensiva under promenaden. Vi går längs med vattnet och stannar och håller om varandra varje gång jag får en värk. Väldigt mysigt och harmoniskt på något sätt även om det börjar göra bra ont! När vi kommer hem och jag sätter mig i soffan med en varm vetekudde bakom ryggen så mattas värkarna dock av lite igen. Då tar jag ett varmt bad och känner efter ett tag att det återigen blir mer attityd i det onda. Men tiden emellan värkarna envisas med att ligga kring 5-10 min. Då blir jag skitsur och ledsen och fäller några tårar. Tittar på Johan med riktiga hundvalpsögon och ber om sympati. Det får jag. Jag säger nåt i stil med att nu skiter jag i det här, bebisen kommer när den kommer, jag är trött och måste lägga mig ner och vila. Så jag lägger mig på sängen strax innan 17.00. Några minuter senare kommer en fruktansvärt ond värk följd av ett ljudligt ”plopp” och en konstig känsla i bäckenet, som en smäll. Tänk ljudet av en Champagnekork som öppnas ungefär. Jag blir livrädd och fattar ingenting. Sen forsar något varmt ur mig och jag fattar… Vattnet har ju gått! Jag ropar till Johan som blir lite nervig och vill ringa förlossningen med en gång. Ska man inte det? Jo, men det ska man väl? Eller? Jag vill avvakta lite säger jag. Men när jag kanske två minuter senare får en värk, sen en till efter en minut, en till efter kanske två minuter… så ringer vi! Vi är välkomna in med en gång säger dom. Eftersom jag är omföderska och vattnet har gått så kan det gå fort nu, blir vi upplysta om. Vi gör oss i ordning och traskar ut till bilen. På vägen in till förlossningen känner jag mig riktigt nervös, värkarna är så onda så jag känner mig svimfärdig och det trycker på neråt ordentligt. Klockan 17.47 blir vi inskrivna på förlossningen och visade in på sal 4, samma som jag födde Pontus i. Barnmorskan vi ska ha presenterar sig, hon heter Gunnel och är lugnet själv. Hon ger en stor trygghetskänsla och när vi får veta att hon förlöste Johan för 27 år sedan (!) blir det lite extra speciellt och varmt inombords. Undersköterskan är en gammal godig från förr, Gabriella som var med första skiftet med Pontus. Hennes humor och energiska sätt tillsammans med Gunnels värme och trygghet är en helt ofelbar kombination. Klockan 18.10 får jag andas lustgas. Jag berättar att jag inte tycke den var så bra förra gången. Då får jag en liten lektion i lustgashantering av Gabriella och då fattar jag grejen. Lustgasen blir min bästa polare dom kommande timmarna. Jag sjunger växeln Hallå Hallå och ger massa roliga Pontus citat. Fnissar lite mitt i allt det onda. Johan får efter mina önskemål prova på full effekt och jag hör nånstans långt borta hur han säger att det är som att svepa ett sexpack 7,2:or. 18.15 blir jag undersökt och det visar sig att jag är öppen 4 cm. Men, vad lite! Blir min reaktion. Vänta du, du är omföderska Emelie, det kan gå fort, blir svaret. Jag vill upp och stå. Min beslutsamhet om en snabb process håller i sig!Jag får hjälp upp och vankar runt lite i rummet. Kastar mig mot sängen och drar i mig lustgas vid varje värk. Johan masserar hårt i ryggslutet och det hjälper massor. 18.30 får jag sätta mig på en Pilatusboll och gunga höfterna, riktigt skönt. Bollen, massagen, konstiga ekon från darth vader ljudet som uppstår när man andas i lustgasmasken, smärta… allt känns som en dimma och jag känner hur det trycker på något enormt neråt. 19.00 är jag öppen 7 cm. 19.35 är jag fullt vidgad och krystvärkarna kommer och tar över hela min kropp. Krafterna är helt enorma i det här skedet. Man har inget att sätta emot!Jag ligger på sidan i förslossningssängen och krystar. Äntligen får jag hjälpa till själv, äntligen är målet i sikte, snart får jag min bebis! Får lägga mig på rygg istället efter en stund då bebisen är lite ansträngd inne i magen. Får andas lite syrgas för att bebis ska må bra där inne. Snart känner jag hur bebisen är på väg ut. Tar i som en besatt, låter som en också för den delen. Bebisen åker in lite igen. Åh, varför kommer hon inte säger jag och gnyr lite, jag vill ha min bebis! Men snälla Emelie, svarar Gabriella, bebisen kan ju inte flyga ut ur dig förstår du väl. Jo! säger jag. Gunnel instämmer med Gabriella och förklarar att det faktiskt inte kan gå hur fort som helst för då går man sönder. Mmm, muttrar jag. Efter massa positiva tillrop och stöttning från både Johan, barnmorska och undersköterska samt att vilja av stål tar jag i så jag tror jag ska spricka (vilket jag inte gör alls) vid nästa värk och ut kommer huvudet. Väntar på nästa värk i något som känns som en evighet… När värken äntligen kommer tar jag i som aldrig förr och ut kommer hon,klockan 19.48, efter att ha krystat i dryga 10 min! En rosig, skrikande, vacker och underbar liten flicka.Det första hon gör är att kissa på sin mamma, hihi. Lyckan är total och genomsyrande, Jag är så stolt. Över mig, över Johan, över oss och över vår underbara lilla prinsessa, Malva.