När Olle är tre år, Sara, fem och storasyster Lina, sju, hittas de av polisen. De är nakna och utsvultna och finns i den lägenhet där de bor med sin mamma. Olle bär en överfull blöja och i deras sängar finns varken madrasser eller sängkläder.
Det råder kaos i lägenheten, som inte städats på så länge att stanken når ända ut i trapphuset. Barnen har misshandlats systematiskt under en längre tid, Lina har stuckits med glasbitar och rispats med spik och Sara berättar att hennes sår kommer från att mamman slår henne med sopborsten. De har varit inlåsta i lägenheten dygnet runt och varken gått till skola eller dagis.
Barnen har tidigare tvångsomhändertagits av de sociala myndigheterna men mamman återfår vårdnaden. Under de fyra månader som går innan barnen hittas är det ingen, varken socialtjänst eller annan person, som har besökt familjen och blivit insläppt i lägenheten. Grannar känner att det luktar illa från lägenheten och undrar hur det är med barnen - men ingen gör något.
Mamman döms till ett års fängelse för grov fridskränkning.
Hur kommer det sig att inte någon, varken från bvc, socialtjänst, skola eller en privatperson har agerat tidigare?
Enligt barnkonventionen får ingen utsätta ett barn för skada, och alla barn har rätt till skydd mot alla former av fysiskt och psykiskt våld.
Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.
Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla och twittra."
Gå in på http://blog.unicef.se/ och skriv under NU.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar