Stolt som en tupp

Sådär ja, puh, ännu en dag med livhanken i behåll ;) Ungefär mina tankegångar när Pontamannen somnat efter en 12timmarsdag allena med barnen på hemmaplan. Pontus tvåårstrots är inte dåligt tålamodsprövande och jag är mäkta stolt över både honom och mig när vi ändå lyckas hitta balans och harmoni i vardagen. Samtidigt som föräldrarskapet är mer krävande än nånsin så är det mer belönande än nånsin också! Det är helt grymt att höra hur han resonerar kring saker och ting, har underbar fantasi och visar hur mycket han tycker om sin lillasyster även om det heter "dumma bebisen" ibland också. Nej, men jag är faktiskt fånigt stolt över min fina son. Det händer så otroligt mycket i den här åldern. En störtskön liten individ som utvecklas något enormt hela tiden... wow liksom.
Min lilla fina dotter är jag precis lika imponerad av. I fredags kväll så kom första leendet och det värmde som tusen solar i mammahjärtat. Helt underbart. Hon är så mycket mer vaken och med på noterna nu. Dessutom har det glesnat något mellan amningarna och det kan gå nästan tre timmar emellan vilket känns som en väldigt stor lättnad. Både för min pedantiska läggning i hemmet, min bortblåsta egentid och för att slippa det dåliga samvetet när Pontus automatisk hamnar i andra hand då. Ibland kan han finna sig i att läsa en saga eller så under tiden men oftast blir det väldigt tydliga protester... det är nog faktiskt det svåraste med att ha två...
Hur som helst... ännu en dag har man klarat av, stolt är man och stoltare lär man bli... :)
Snart kommer Johan hem, mys mys. Då blir det soffan och film. En nybakad lussebulle och lite glögg! Livskvalité