Flummigt

Jag är en sådan grubblare så det finns inte. Detta resulterar ofta i att jag fastnar i massa dumma tankar och liksom försöker grubbla mig fram till en lösning på saker som kanske inte alls går att lösa, kanske inte just då i alla fall. Jag oroar mig tills jag får ångest och så är det igång, det onda ekorrhjulet. Förra vintern fick jag nog. Sökte hjälp och fick hjälp. Fick gå i Kbt. Fick veta att jag hade GAD, Generellt ångest syndrom. Googlar man detta så inser man ganska snabbt hur vanligt det är. Det är något av en folksjukdom. Det är ju egentligen fullkomligt idiotiskt hur många som går och grubblar sönder sig och är konstant oroliga. Läste någonstans att till och med spädbarn föds med en slags grundstress nu för tiden. Alla ljud, intryck, ljus, tempo påverkar oss alltså till och med i fosterlivet! Det är ganska fucked up. Tempot och kraven i dagens samhälle är enorma. Kraven och förväntingarna på moderskapet kan vara knäckande! Att köpa pulvermos och mamma scans köttbullar anses vara en dödssynd. Men vet ni vad? Hellre ett paket halvfabrikat och lite tid för att andas än att sluta som ett skakande vrak i ett hörn 10 år senare. Hellre en barnmatsburk här och var, en slöardag inomhus fast solen skiner och man borde göra så mycket annat, hellre än tupplur mitt på dagen än att skura golvet skinande rent, hellre 1 timmes bus med barnen än att damma alla hörn...tror ni hajjar. Äh, ibland får man stanna upp, vara här och nu. Fråga sig själv vad man mår bra av och liksom bara köra på det oavsett vad man borde göra...